För att vara extra tydlig gällande fredagens inlägg som handlade om att människan i stort gärna vill se undantag som de bästa exemplen, oavsett om det handlar om elitidrott för barn, eller något helt annat. Det är som sagt en rad forskare som genom olika studier som kommit fram till att barn som specialiserar sig i för tidig ålder löper större risk att sluta med sin idrott i förtid. Det är som sagt inget hittepå, utan det är ren fakta. Vill man ta del av olika forskarmaterial så kan man exempelvis googla professor Peterson, och därifrån klicka in sig på olika länkar som handlar om det aktuella ämnet. Man kan även läsa, ta del av journalisten Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen”, en bok som handlar om vilka konsekvenser idrotten får när idrotten/föreningslivet väljer att gå längre och längre ner i åldrarna när det kommer till regelbunden träning i en och samma idrott/klubb.
MEN, viktigt att komma ihåg i denna något omdiskuterade fråga, är att ingen (vare sig forskare eller vem som) är emot daglig rörelse, om det så handlar om barn, ungdomar eller vuxna. Att röra på sig genom att springa, cykla, gå, simma, träna styrka eller vad som helst är inget som någon forskare vill påstå är fel. Man får inte jämföra äpplen med päron i denna debatt, utan man måste kunna särskilja fakta. Det är alltså inget fel att barn rör på sig/tränar något varje dag, utan problemet idag är att träningen är för riktad. Det vill säga organiserad träning i förening flertalet av veckans dagar.
Långsiktig idrott handlar om att bygga upp ett eget ansvar för sin träning/tävling. När individen når denna kännedom, då kommer även intresset att öka, samt resultat att skjuta i höjden. Då infinner sig en helt annan förståelse, som exempelvis att man tränar för sin egen skull, och inte för att göra sin tränare, eller rentav sin förälder nöjd och glad. Även om vi idag befinner oss i en digital era, så får vi icke förglömma den ack så viktiga spontanidrotten. Det är där vi bygger stjärnor, och det är där ett skyhögt egenintresse skapas om att vilja bli bäst på riktigt. Det viktigaste i allt detta är att lära ut till unga individer vad idrott egentligen handlar om, och inte bara basunera ut hur många gånger i veckan ett barn måste träna för att få en plats i laget.
När individen väl lärt sig träningens mantra, då kan ledare, tränare och även föräldrar stötta och hjälpa på ett helt annat sätt. Men först måste vi få våra unga idrottare att vilja stanna kvar inom idrottsrörelsen under lång tid framöver, och inte medverka till att det blir tvärtom.
Bild: Boken ”så vinner vi gen” skriven av journalisten Patrik Brenning